Dricksvatten består av många delar, och inte alla är sådana vi tänker på när vi använder vattnet i produktion, privat, eller i exempelvis kafeterior och industrkök. Vi har belyst några av de väsentliga faktorerna och gränsvärdena nedan:

Färgnivå

Ett högt färgvärde indikerar att vattnet inte är klart utan har en gulaktig nyans. Detta beror vanligtvis på ett stort innehåll av organiskt material, såsom humus, vilket också kan identifieras senare i analysen genom ett högt NVOC-värde.

Gränsvärden för färgnivå:

- Vid vattenverksutgång: Maximalt 5 mg Pt/l, dock accepteras upp till 10 mg Pt/l vid humusfärgning.

- I ledningsnätet: Maximalt 15 mg Pt/l.


Grumlighet

Grumlighet, eller turbiditet, mäts i FTU (Formazin Turbidity Units) och indikerar vattnets grumling. Även om hög turbiditet kan indikera närvaron av fina partiklar som inte omedelbart ses med blotta ögat, kan ett ökat innehåll av järn eller mangan också återspeglas som ökad grumlighet.

Gränsvärden för grumlighet:

- Vid vattenverksutgång: Maximalt 0,3 FTU.

- I ledningsnätet: Maximalt 1 FTU.


Lukt och smak

Dricksvatten bör smaka gott och inte ha någon lukt, och bör därför lukta relativt neutralt. Detta bedöms subjektivt i vattenanalysen.


Elektrisk ledningsförmåga

Elektrisk ledningsförmåga, även känd som konduktivitet, används för att bedöma vattnets innehåll av lösta salter och fungerar som en snabb metod för saltinnehållskontroll.

Gränsvärden för elektrisk ledningsförmåga:

- Vid vattenverksutgång och i ledningsnätet: Minst 30 mS/m.


Magnesiuminnehåll

Magnesium, tillsammans med kalcium, bidrar till vattnets hårdhet. Ett för högt magnesiuminnehåll kan påverka smaken och verka lätt laxerande.

Gränsvärden för magnesium:

- Vid vattenverksutgång och i ledningsnätet: Maximalt 50 mg Mg/l.


Total hårdhet

Kalcium och magnesium bestämmer vattnets totala hårdhet, där höga nivåer resulterar i hårt vatten och låga i mjukt vatten. Hårdheten uttrycks i tyska hårdhetsgrader (°dH).

Vattnets hårdhetsklassificering:

- 0°-4° dH: Mycket mjukt
- 4°-8° dH: Mjukt
- 8°-12° dH: Medelhårt
- 12°-18° dH: Ganska hårt
- 18°-30° dH: Hårt
- Över 30° dH: Mycket hårt


Järninnehåll

Järn är ett element som främst önskas avlägsnat i vattenbehandlingen på grund av de problem det medför, såsom avlagringar, tvättproblem, och dålig smak. Även om höga järnnivåer sällan är skadliga, kan det under vissa förhållanden främja tillväxten av järnbakterier.

Gränsvärden för järn:

- Vid vattenverksutgång: Maximalt 0,1 mg Fe/l.

- I ledningsnätet: Maximalt 0,2 mg Fe/l.


Manganinnehåll

Mangan, som ofta finns tillsammans med järn, medför liknande problem men i mindre omfattning. Behandlat vatten bör vara helt fritt från mangan.

Gränsvärden för mangan:

- Vid vattenverksutgång: Maximalt 0,02 mg Mn/l.

- I ledningsnätet: Maximalt 0,05 mg Mn/l.


Mikrobiologiska parametrar:

Koliforma bakterier anses vara indikatorer på förorening, eftersom de trivs i miljöer tillsammans med sjukdomsframkallande bakterier. Deras närvaro indikerar behovet av ytterligare analyser.

Escherichia coli (E. coli) i dricksvatten indikerar färsk förorening och en risk för sjukdomsframkallande bakterier.

Koloniantal vid 37° C och 22° C mäter respektive sjukdomsframkallande och icke-sjukdomsframkallande bakterier, med specifika gränsvärden för vattenverksutgång och ledningsnät.